Att tänka snabbt och långsamt

Det är skrämmande hur snabbt debatten kan svänga. Vi var många som gick ut i regnet den 6 september för att välkomna alla de som flytt undan krig och terror och sökt sig hit. Och sedan dess har ett oräkneligt antal frivilliga gjort en jättelik ideell insats för att dela ut mat och kläder och hitta bostäder åt alla dessa flyende människor.

Nu står samma statsminister som stod på Medborgarplatsen i september och bad oss öppna våra hjärtan och säger att nu är det stopp, Sverige klarar inte mer och vi måste bli mer restriktiva – men det är inte bara statsministern. Den nya hårda politiken får stort stöd i nya opinionsmätningar och plötsligt känns landet så där kallt och snålt som det var strax före Alan Kurdi dog på stranden i Turkiet.

Det Sverige jag växte upp i var säkert inte mer solidariskt än det jag bor i nu. Och inte var det mindre rasistiskt. Men en sak är jag väldigt säker på – det var ett långsammare, mer eftertänksamt land. I dag byts åsikter lätt och ofta, ungefär som strumpor.

Jag är övertygad om att en av förklaringarna är att vi genom de sociala medierna sitter i små tankekluster där snabbhet och stress är grundförutsättningar för tankearbetet och då litar vi till vår magkänsla, vad vi spontant tror är rätt, och låter känslorna styra vårt medvetande istället för djupare eftertankar, vi går direkt till handling utan att låta vårt intellekt vara med i besluten.

De traditionella medierna vill nå så många läsare som möjligt och försöker hitta en plats mitt i detta snabba flöde, mitt i känslostormarna, och de förstärker ofta redan etablerade sanningar med bilder som vi känner igen – av krig, tortyr och drunknande människor, eller så kallar de in olika experter som uttalar sig om terrorister som följer med i flyktingströmmarna eller hur »otacksamma« flyktingar vägrar bo i baracker på landsbygden.

Men medierna, sociala eller traditionella, är ändå bara ett symptom på något mycket större. Sedan 70-talet har näringslivet, kapitalet, slagit ned i princip allt motstånd och återtagit makten – dess politiska underhuggare i Alliansen, PR-männen och lobbyisterna har gjort ett gott jobb.

Stressade och pressade av den ekonomiska konjunkturen har vi gått från att vara nyhetsfixerade och modemedvetna konsumenter till att bli helt igenom moderna och förändringsbenägna människor. 2015 ska vi inte bara köpa nya strumpor eller andra prylar utan lika glatt acceptera möjligheten i ord som »anställningsbar«, »konkurrensutsatt« eller »skolval« och alltså gilla kapitalismens godtycklighet även när det gäller det mest livsnödvändiga.

I dag vet alla att det inte finns något kollektiv. Vi har bara oss själva att skylla. Strumpvalet blir jämställt med utbildningsval, livspartnerval, livsval. Du hade en chans du tog den inte. Blev du syrier – tuff skit. Heter du Alan Kurdi – skyll dig själv, dina föräldrar valde fel.

Trots detta står en liten grupp kvar i snålblåsten och fortsätter möta de anländande med värme. Och en person som Samar Yazbek, författare till boken Resa in i tomheten, åker tillbaka till Syrien, till sitt hemland, för att bygga upp ett samhälle mitt i kriget. Hon menar att bomberna och våldet – oavsett vem som utför det – bara leder till mer våld. Folk behöver mat, kläder, sjukvård, mediciner, skolor, teater, bibliotek, musik – det behövs ett alternativ till kriget och det måste byggas mitt i kriget. Hon får mig att inse att Daesh (IS), precis som Assad, precis som vapenleverantörerna, precis som USA och Ryssland, är de enda som tjänar på kriget och därför låter det pågå.

Förutom en omedelbar känsla av hopplöshet och förlamande skräck – så får Samar Yazbeks bok mig att tänka långsamt, djupt, och se hur saker och ting hänger ihop igen. Hon förmår mig att förstå det alldeles självklara. Folket behöver samhället. Det var därför vi byggde det. Som en motvikt mot girighet, rå kapitalism, våld, terror, krig och bomber. De flesta av oss har alltså mer gemensamt med de som flyr än vad vi i förstone kan tro.

Tillbaka till nyhetssidan.


Sidan använder cookies. Läs mer.