Isabella Lövin

I början av 1990-talet arbetade Isabella Lövin som miljöjournalist för Expressen och är sedan flera år konsumentkrönikör i Allt om Mat med särskilt fokus på sambandet mellan mat och miljö. Hon har i mer än 20 år arbetat som kulturjournalist. Idag är hon bland annat verksam som EU-parlamentariker för Miljöpartiet.

Hennes bok Tyst hav – Jakten på den sista matfisken utkom i augusti 2007. För den tilldelades hon Stora Journalistpriset 2007 i kategorin Årets berättare. Hon blev även Årets Miljöjournalist 2007.

Det här är Isabella Lövin:

Född: 1963
Bor: Stockholm
Fritidsintressen: Läsa, umgås, vara i naturen.
På nattduksbordet: Två tunga böcker, Rachel Carsons The Sea around us;
en fantastisk bok som hon skrev innan hon skrev Tyst vår; Carson var marinbiolog i grunden, något som inte är särskilt känt. Och så Martina Lowdens debutbok Allt. Lowden är så skärpt och begåvad att man bara bleknar, det är en fröjd att läsa henne!
Dold talang: Kan mixa radioprogram med rullbandspelare på stenåldersvis, är nämligen en av de sista radioproducenterna som utbildades innan allt blev digitalt. Är dessutom en hejare på italiensk grammatik, kan rabbla alla konjugationers alla tempus om man så väcker mig mitt i natten.

Fyra frågor till Isabella Lövin

Du har skrivit en bok om utfiskningen av haven. Hur kommer det sig?
– Jag var 20 år när jag läste Jeremy Rifkins Entropi – en ny världsbild och jag har inte hämtat mig ännu. Insikten om att världen faktiskt är ändlig, att naturen inte klarar vad som helst och att människan idag har makten att föröda den här planeten har funnits hos mig hela tiden, och det känns som om jag under mina 20 år som kulturjournalist mest har samlat mig för att våga göra det jag nu har gjort. Utfiskningen av haven är vår tids mest upprörande miljökatastrof, faktiskt mer än utsläppen av växthusgaser, eftersom utfiskningen skulle kunna stoppas redan i morgon dag, om politikerna bara vågade fatta de självklara besluten. Kortsiktigt skulle det förstås reta upp fiskenäringen, men i det långa loppet skulle det vara bäst för alla.

Är det för sent att göra något åt de minskande fiskbestånden? Går det att vända utvecklingen?
– Ja, det går att vända utvecklingen! Inte överallt, I Kanada har torsken redan kollapsat, och den har inte återhämtat sig trots 15 år av torskfiskestopp – eftersom andra arter har tagit över torskens plats i ekosystemet. Men torsken i Östersjön skulle fortfarande kunna räddas, det räcker med ett par, tre års torskfiskestopp och beståndet skulle vara uppe vid gränsen för försiktighetsprincipen igen. Idag har vi cirka 80 000 ton torsk i Östersjön, vi skulle behöva minst 240 000 ton för att inte riskera en kollaps. Så sent som på 1980-talet hade vi 700 000 ton torsk i Östersjön.

Hur bråttom är det i så fall?
– Gör vi ingenting kommer alla de mest värdefulla fiskarterna som torsk, hälleflundra och tonfisk att vara utfiskade inom kanske tio år, säger forskarna. Världshaven har redan förlorat upp emot 90 procent av de stora matfiskarna sedan det industriella fisket började på allvar för 50 år sedan. Om vi inte agerar snabbt kan vi här i Sverige vakna upp en dag – som man gjorde i Kanada då torskfångsterna minskade från 250 000 ton till 2 000 ton på bara några få år – och upptäcka att haven bara innehåller småfisk, och att de stora arterna försvunnit. Och detta kommer att innebära stora förändringar i havens hela ekosystem, det kommer att påverka vattenkvaliteten, vilket det redan har gjort i Östersjön.

Vad kan jag göra som konsument?
– Ladda ner Världsnaturfondens fiskguide på nätet och se vilka fiskar som är uthålligt fiskade och köp bara dem. Skriv insändare. Bråka i matbutiken när du hittar akut utrotningshotade arter som ål och pigghaj i fiskdisken. Ät inte torsk. Läs min bok. Ställ politikerna till svars. Hur kan man idag tillåta att en så stor del av den svenska, vilda naturen – nämligen havet – årligen töms på 60-70 procent av alla de vuxna individerna av arter som finns på Artdatabankens rödlista, som torsken, ålen och blekan?
Arianna Bommarco Catomeris