Här öppnar sig en utopi

För något år sedan satt jag och funderade ungefär såhär: Hur fan hamnade vi här? Med Trump, LePen, Åkesson och Orban som ett slags möjliga ledaralternativ för människor – vad är det egentligen som hänt? Jag tror att många har det på tungan men har svårt att exakt formulera det. Och än värre: när vi väl formulerat ett slags svar så ser alternativen, vägen mot en bättre framtid, så svår ut.

Det är som om man, trots sin socialism, trots marxläsandet och profitkvotens fallande tendens, ändå inte ser hur vi ska kunna skapa något nytt alternativ nu – just som kapitalismen gasar värre än någonsin på tomgång och det är än omöjligare att fantisera om hur vårt framtida lyckorike ska kunna byggas samtidigt som polarisarna smälter allt fortare…

Då mailade Erik Sandberg.

Han hade nästan skrivit färdigt manuset till Jakten på den försvunna skatten – så blev Sverige ett skatteparadis för de rika.

Boken river av ögonbindeln från både vänstern och högern. Sverige är i dag ett lågskatteland i jämförelse med många andra länder. Det är som om vi glömt att jämföra oss, som om vi glömt att titta tillbaka, som om vi stått i ett akut nu och trott att allt är som förr – eller åtminstone ganska likt andra länder.

Det är skrämmande läsning. Det har försiggått en stöld på allmänna medel i landet. Samtidigt som vi sett skolorna, hemtjänsten, universiteten, militären, dagis, vägarna, järnvägen, ja allt det gemensamma, försämras så har kapitalisterna (de som äger alla företag där alla arbetar) och höginkomsttagarna fått sådana skattelättnader att de inte vet var de ska göra av sina pengar.

Rikedomen, orättvisan, snedfördelningen har lett till ett slags mentalsjukdom som jag vill kalla rikedomssjukan – och som omedelbart måste botas. För den håller på att driva hela vår planet mot en säker undergång.

Det fina är dock, om man läser Jakten på den försvunna skatten, att det finns bot. Erik Sandberg beskriver en möjlig överlevnadsväg, han röjer en väg i en mörk och snårig skog och visar hur vi med målmedvetenhet och återinförda skatter på fastigheter, arv, gåvor och kapital kan göra världen till en bättre plats för folkflertalet.

Någon dag efter jag läst Eriks manus, fick jag Postkapitalism av Paul Mason i näven. Och redan på första sidan kände jag den där friska luften som vi alla känt när åskan dragit förbi, regnet tvättat rent och en högre, klarare luft gjort det möjligt att tänka och andas. Ni vet den!

Mason skissar upp en värld som vi redan är mitt i. En högproduktiv och högeffektiv värld som inte längre skapar några jobb – och därmed väldigt lite skatteintäkter, men ändå gör somliga människor överjordiskt rika. Känns det igen?

Postkapitalismen beskriver det vi ser – och använder det för att visa på en möjlig väg framåt. För om så få måste jobba, om informationsnätverk, datorer, robotar och maskiner sköter alltmer och gör det genom att vi som använder dem överför våra kunskaper helt gratis in i dem – så har vi löst ett gigantiskt problem.

Här öppnar sig en utopi – en dröm om en värld där vi jobbar allt mindre, men ändå har råd att leva. Säg något i dag som du tror att inte en dator eller robot kan göra om några år? Det som blir kvar är, tror jag, till stor del omvårdnad (sjukvård, dagis, skolor) mänsklig närhet, upplevelser i form av musik, teater, konst, litteratur – berättelser kort sagt… Husen, kläderna, jordbruket… allt det kommer skötas av intelligenta maskiner som övervakas av några få människor.

Ja, den världen bygger på delning och gemenskap. Där finns en värld som det går att leva i – för oss alla. Inte bara för de rika.

(Texten är tidigare publicerad i Ordfront magasin)


Sidan använder cookies. Läs mer.