Till minne av Sven Wollter

Det var en onsdag. Inte en helt vanlig onsdag. Det var onsdagen då jag skulle träffa Sven Wollter. Det var ett stort ögonblick för mig, och jag kände mig lite nervös, tänkte att han måste, kanske inte tycka om mig, men känna ett slags respekt.

Jag ville att han skulle skriva sin självbiografi. Och jag ville att han skulle göra det på ett lite nytt sätt. Så när jag gick in på Park Avenue Hotell i Göteborg så var det med en viss spänning. Han satt där. Han såg mig i ögonen och log.

Och det kändes redan där, över den där lunchen, att vi skulle komma att arbeta ihop. Vi förstod varandra, även om vi inte var från samma vänster. Egentligen kom vi från var sitt håll men när vi pratade om dagspolitiken var vi överens, när vi pratade om kulturen, debatten och litteraturen kunde vi ofta enas.

Och i arbetet med hans självbiografi gick det lätt. Sven hade en otroligt fin språkkänsla, han visste hur man byggde en text, han hade inkarnerat sin Shakespeare i sig själv – texterna hade ofta ett slags inbyggd melodi, takt, sjunglighet.

Sven Wollter använde det där till sitt yttersta när skrev sin självbiografiska bok Pojke med pilbåge som kom ut till hans 80-årsdag. Han skrev texter till bilder ur sitt liv, och bilder fanns det många – men inte heller då glömde han alla de som funnits där före, bredvid och med honom. Mamma, pappa, syskon, kärlekar, barn och barnbarn, skådespelare, regissörer, fotografer och filmare – och förstås politiken.

Den där röda, tydliga brinnande viljan. Som så många kritiserade honom för. Men som jag uppfattade – både när jag pratade med honom själv och när jag hörde honom prata med sitt barnbarn – aldrig var han liksom gjuten i betong från 60-talet. Sven Wollter levde med politiken, tänkte om och tänkte nytt och var öppen i sinnet – även om han aldrig övergav sin ungdoms parti. Ett slags obstinat lojalitet.

Det var kort sagt otroligt roligt att arbeta med Sven, för han var så vaken och så otroligt sugen på att lära sig nya saker. När succén med hans självbiografi var ett faktum så hörde han snart av sig.

Nu hade han en roman som han ville att jag och hans älskade redaktör Eva Stenberg skulle läsa.

Han hade fått blodad tand och ville nu se om han kunde bli romanförfattare. Ganska snart kom de första sidorna. Jag blev stum. Hon, Han och Döden var så långt ifrån min fantasi om en Wollter-roman som det gick att komma. Denna sorgliga, men samtidigt uppsluppna och galet fantasifulla äventyrsroman om döden hade jag liksom aldrig kunnat tänka mig att han skulle skriva. Men även detta klarade han. Det blev en hyllad romandebut lagom till 82-årsdagen. Och nästan omedelbart därpå började han skriva på romanen Britas resa, som han senare diskuterade med Lena Andersson i en sprängfylld seminariesal på bokmässan 2018. Och där var han ofta i sitt esse, i författarsamtalen på scen.

Han blev romanförfattare. Och det känns otroligt fint att vi på Ordfront förlag fick vara med och skapa denna andra karriär som på allvar började en för mig nervös onsdag på Park Avenue.

Det var inte bara en ömsesidig respekt. Vi blev vänner.

Han var en sådan man blir vän med. Han såg människorna i sin närhet. Han lyssnade. Han ville att alla skulle synas. Jag minns promenader över mässgolvet på bokmässan och hur han stannade och bytte något ord med de som ville, hur vi smög ut från en restaurang i Göteborg för att han ville smygröka och en grupp ungdomar kom fram till oss. Alla ville ta selfies, alla ville prata, alla ville ta honom i hand, krama. Vi höll aldrig på att komma in igen. På förlaget sade alla samma sak. Sven Wollter lyssnade, berättade, kunde stämma upp i en sång och hans karakteristiska röst avslöjade honom överallt. Den brummade sig igenom väggarna. Och Eva och jag som satt med hans texter, visst kunde vi slita vårt hår någon gång, och visst var han envis, annars hade han aldrig kommit dit han kom. Men ändå. Stark. Envis. Men med den där öppenheten i sinnet som gjorde att vi alltid kom framåt. Alltid framåt. Det var viktigt – och kanske det som drev honom hela tiden. Det finns något nytt, imorgon. Imorgon med. Nu finns inget mer imorgon.

Imorgon är det onsdagen den 11 november och Sven finns inte mer. Jag kan inte lyfta luren. Inte skicka ett mail. Inte öppna dörren till Park Avenue på nytt.

Jag får leva på den där korta promenaden från då.

De där sekunderna det tog från det du tittade upp och insåg att jag var den jag var.

Och du log.

Tack Sven, för det leendet. För dina pjäser. Dina böcker. Ditt liv. Jag ska aldrig glömma dig. Vi på Ordfront förlag kommer aldrig glömma dig. Aldrig.

Pelle Andersson

Vill du stötta Ordfronts verksamhet? Swisha ditt bidrag till 123 346 97 15

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Podcast: Ordfronten

Ordfronts
e-böcker

Ordfront på twitter

Ordfront på instagram

Ordfront på facebook

Ordfronts webbkurser

Föreningen Ordfront

En bok för alla

Galago


Sidan använder cookies. Läs mer.