Låt oss försöka leva som Suzanne Osten
Suzanne Osten 1944–2024
29 oktober 2024
Suzanne Osten är död – låt oss försöka leva som Suzanne
Suzanne Osten har dött. Och det är sorgligt på så många sätt. Personligen för att det var roligt att jobba med henne och lära känna henne. Och för att hon var så nyfiket kritisk. Senast jag såg henne, som bara var för några veckor sedan på Orionteaterns uppsättning ”Peter. Tid” så kommenterade hon med en ny vinkel en artikel i tidningen om utvecklingen i bokbranschen. Hon var sådan. Hon tog in världen runt sig, tänkte på den och formulerade sig kring den.
Det var som om hon och samtiden och samhället levde i en symbios. Som om hennes nu krånglande hjärta, var det krånglande hjärta som är Sveriges.
Hon såg nämligen orättvisorna, de mest utsatta, de udda, de som inte passade in, de som inte vill passa in, som medvetet eller omedvetet sa nej, stopp eller bara lämnade rummet. Det var som om hon i arbetet med dem eller det som inte anses höra hemma här lyckades få syn på det som var fel med det normsättande, det vi kallar normalt, klokt och som vi alltid gjort.
Men framför allt såg hon barnen. Och för att se dem, ta in dem och göra teater för dem krävs det en speciell blick och en speciell närvaro. Ett slags gruppnärvaro. Det krävdes oftast en teater, en ensemble, en scen och ganska många människor, som facetter, för att hela bilden skulle framträda – och precis som i arbetet med hennes självbiografi var hon ett slags parabolantenn där allt samlades och sedan kom ut likt en klar bild på scenen.
När vi arbetade tillsammans med Vem tror hon att hon är, Suzanne Osten? – en självbiografi i tre akter så fick jag syn på hur hon arbetade, det kunde synas väldigt kaotiskt. Det var papper skrivna på maskin, utklippta artiklar, bilder, utdrag ur en självbiografisk anteckning som lämnades in till mig i mappar, som jag eller någon medarbetare fick kopiera och skicka som pdf:er till Suzanne och henne nära medarbetare Ida Kronholm och ur detta tillsynes kaosartade steg så småningom en text fram – en text olik allt annat. Även redaktören Helena Lindblom och formgivaren Eva Jais fick åka hem till Suzanne och tillsammans med henne leta efter bilder, affischer, programblad och böcker för att sedan tillsammans göra ett urval.
Men det blev en bok som bar en känsla av kollektivitet, gemensamhet. Suzanne var inte ensam, hennes tankar, hennes hjärna gick i ständig kontakt med andra människor, andra hjärnor och byggde något större.
Suzanne Osten var ett geni. Och kanske hade hon stunder av ensamhet men hon sökte sig inte dit, hon sökte sig hela tiden till gemenskapen och blev därför också motsatsen till det manliga ensamma geniet. Det var kanske också därför som hennes pjäser ofta kunde vara uttalat politiska utan att någonsin skriva någon på näsan, de grep alltid efter att verkligen försöka förstå det mänskliga och när det görs på fullaste allvar så blir det politik.
För varje samhälle skapar sina normer, sina regler – och det kommer alltid finnas de som inte trivs där. Samhällen som inte ser människorna – ett symtom brukar vara att inte se barnen – ägnar mycket kraft till att tillrättavisa dem. Just nu lever vi ett samhälle som läxar upp oss varje dag, som mer än någonsin sätter ramar för vad som är passande, normalt och lämpligt. Ett samhälle långt ifrån det som var Suzanne Ostens.
Det var som om hennes hjärta slog i oss alla. Jag hoppas vi kan se till att det slår ett tag till genom att vi låter hennes sätt att vara, tänka och skapa leva vidare, inte bara i hennes verk utan att vi alla försöker vara, tänka och skapa som Suzanne, men på våra egna alldeles unika vis. Tillsammans.
Fler nyheter
Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Läs om vår kommande utgivning först av alla