FÖRLÄGGARE PELLE ANDERSSON OM BOKEN FATTIGFÄLLAN

Sparka neråt, slicka uppåt!

29 september 2016

Trots att jag växt upp med en ensamstående mor kan jag aldrig påminna mig om att vi hade det fattigt. Aldrig ett överflöd, men aldrig fattigt. Min mor var sparsam, stoppade strumpor, lagade byxor och jag fick ärva min brors fotbollsskor. Men hon hade arbete under hela min uppväxt – och hon var aldrig sjuk. Jag inser nu att vi hade en oerhörd tur.
Varje dag på väg in till ICA ser jag den europeiska fattigdomen rakt i ansiktet. Och under våren har jag arbetat med boken Fattigfällan, boken om Beata, hon som en dag hörde av sig med sin fattigdomshistoria. En vanlig, hjärtskärande, men helt osynlig fattigdom. Som jag intellektuellt vetat om, men inte förstått.
För mitt ibland oss, säkert i mina barns klasser, finns det någon eller några som knappt har mat för dagen. De som lever på existensminimum eller inte ens det. Människor som förvägras social- och bostadsbidrag eller som har ett litet helvete på grund av fel ifyllda blanketter. En a-kassa som uteblir på grund av ett borttappat kryss. Människor som slåss mot Försäkringskassan på grund av övernitiska handläggare som följer regler som är hopplösa att förstå…
I Fattigfällan blir Beata, den duktiga f-skattaren och mamman som frilansat hela sitt liv, sjukskriven en längre tid. Och försäkringskassan krånglar, socialen vägrar hjälpa till, skatten ska bara in och Beata som redan tappat fotfästet upptäcker att det vi kallar ”socialt skyddsnät” mest består av stora revor och hål. Det finns inget att landa i.
Hon slår hårt i backen. Och snart vill socialen att hon ska säga upp sin enda trygghet, lägenheten, för den anses för dyr. Nu är hemlösheten det socialen vill tvinga ut henne i. Beata tittar nu in i ett svart ingenting – och tänker ta sitt liv. Men en präst lägger sin hand på hennes axel och ser henne. Det räcker för att hon ska fortsätta några dagar till.
Beata, precis som hundratusentals andra, återgår till den dagliga kampen med de som ska vara de hjälpande myndigheterna och skatteverket. Tack vare prästen kämpar hon på och sakta, sakta vänder livet åter. Men hotet, nöden och döden är ständigt närvarande.
Kontrollsamhället. Debatten om bidragsfusket. Talet om att ”alla ska göra rätt för sig”. Misstänksamheten mot de arbetslösa, sjuka och fattiga har sakta krupit över oss. Socialförsäkringsministern sitter i Nyhetsmorgon och säger att hon känner igen Beatas historia. Sossarna ska laga det borgarna rivit ned är hennes budskap.
Några dagar senare läser jag i Resumé hur Skatteverket ger bort 656 skattemiljoner till mångmiljonären och tidningsmagnaten Peter Hjörne. Kontrollsamhället är, vilket jag förstås vetat, utformat efter klassisk modell: sparka neråt, slicka uppåt.
Hederliga människor som Beata ska redovisa inköp av toalettpapper, bindor och mjölk, förvägras tandvård och sjukpenning och leva på utgångna kakor och slutligen drivas till självmord när de tvingas lämna sina hem på grund av nitiska kontrollanter i jakt på småsummor samtidigt som inkompetenta, femstjärniga svin som Stampen-ägaren Peter Hjörne belönas med hundratals miljoner efter att ha kört det fria ordet i botten…
Plötsligt framstår revolution som ett rimligt politiskt alternativ. Och må jag aldrig bli sjuk.