Tankar kring Sveriges debattklimat

Svensk säkerhetsdebatt har blivit okunnig, ensidig och ohederlig

29 maj 2023

Vi var halvvägs färdiga med vår bok om ”Illusionen om den amerikanska freden” när Putin invaderade Ukraina. Vi förstod redan då att det skulle göra det svårt att föra en diskussion om de systematiska problem som präglat USA:s utrikespolitik i decennier, trots att dessa faktorer skulle bli avgörande för svensk säkerhet ifall Sverige gick med i NATO. Men vi trodde aldrig att majoriteten av den svenska eliten inte skulle förmå att föra ett konstruktivt samtal utan istället på ett ohederligt sätt förvränga det vi skriver i boken och avliva en komplicerad men oerhört viktig debatt om Europas och Sveriges säkerhetspolitiska framtid.

Att vi, som det påstås, skulle försvara eller förklara det orättfärdiga ryska anfallskriget mot Ukraina med att det skulle vara USA:s fel är fullständigt befängt. Drar man den slutsatsen av vår 319 sidor långa bok, bör man nog inte recensera böcker om komplicerade utrikespolitiska skeenden.

Björn Werner skriver exempelvis i en recension 20/5 i SvD att ett bärande argument i boken är att president Joe Biden skulle ha provocerat fram kriget genom att hålla Nato-dörren öppen. Detta har vi aldrig påstått. Däremot behandlar vi frågan om NATO-medlemskap för Ukraina och den roll den spelat fram till Putins beslut att invadera. Att påstå att det, som många i svensk debatt nu gör, skulle vara irrelevant är både absurt och okunnigt. Bland intellektuella i USA är den frågan högst levande. Exempelvis skrev Bill Burns, nuvarande chefen för CIA, i sin bok 2019 hur han som ambassadör i Ryssland motsatt sig att lämna dörren öppen för NATO-medlemskap, eftersom det ökade risken för krig och inte var det bästa för Ukraina och dess befolkning.

Ingenstans i boken ifrågasätter vi heller Ukrainas rätt att söka NATO-medlemskap. Däremot är det, till följd av Burns och andra initierade bedömares återkommande invändningar och tidigare presidentadministrationers hållning, ett faktum att det aldrig har varit upp till Ukraina att avgöra om man ska bli medlem eller inte. Att vissa i Sverige inte tycks ha förstått denna självklarhet trots Turkiets vägran att låta Sverige komma med visar hur världsfrånvänd debatten blivit.

Enligt ett stort antal amerikanska politiker och strateger har en sannolik risk med att låta Nato-dörren vara öppen för Ukraina varit att Ryssland skulle invadera. Det ger inte Ryssland på något sätt rätt att invadera – Putins invasion är – som vi återkommande också påpekar i boken, folkrättsvidrig – men att förkasta den amerikanska diskussionen om ett möjligt samband tjänar enbart till att kväva debatten i Sverige om rikets säkerhet.

Vad är då vår slutsats? Vi beskriver i boken, liksom i en artikel i SvD den 11 maj, att amerikansk unipolär dominans ofta har varit destabiliserande och ytterst kostsam både i människoliv och i reda pengar utanför Europa. Svaret ligger, enligt vår bedömning, i en multipolär maktfördelning som hindrar Kina och Ryssland från att dominera, samt USA från att agera unilateralt. Ett starkare och mer självständigt Europa skulle som vi skrev i artikeln “samtidigt ge skydd mot både hårdhänta kinesiska försök att påverka Europa och mot en framtida Trump-liknande president.” I boken påpekar vi att Sverige inte “instinktivt bör acceptera jakten på västerländsk dominans, utan verka för en ny fredligare och stabilare världsordning.”

Enligt Björn Werner är detta en “uppmaning som är så dum att det knakar.” Och Göran Rosenberg hakar på om än med andra ord i Expressen. Således erkänner de att den strategi som är att föredra är den där Sverige säkrar sin trygghet genom att verka för amerikansk militär hegemoni i vilken de 14% av världens befolkning som lever i väst måste dominera resten av planeten. Detta kallas imperialism, inte fred.

Alla de som nu väljer att kritisera oss avstår också på ett fegt sätt helt ifrån att diskutera all den fakta som utgör kärnan i vår bok. Och inte är heller anser de sig behöva ta avstånd från hur det amerikanska kriget mot terrorismen har byggt på olagliga invasioner, brutit mot folkrätten eller diskutera vad det är i systemet som gör att man uppfattat det rimligt att 4,5 miljoner människor har fått sätta livet till i ett krig som inte gick att vinna och där inga mål har uppnåtts efter decennier av krig. De väljer hellre att helt blunda för både mönster och samband mellan olika faktorer som påverkar konfliktdynamiken i världen. Men att INTE kunna zooma ut, att INTE vilja förstå hur olika handlingar påverkar vartannat – är nonchalant, ignorerar helt människor utanför Europas gränser och ger inga svar på hur många liv som ska offras innan vi måste inse att krig inte går att vinna på slagfältet.

Istället för att bemöta våra argument misstänkliggörs dessutom på olika sätt den tankesmedja, Quincy Institute, som Trita Parsi är medgrundare till. Och detta av personer som inte har den minsta insyn i vare sig Quincys arbete eller hur tankesmedjor i Washington generellt fungerar. Det sägs exempelvis att Quincy har ”plågats” av avhopp och saknar framgångar i USA. Verkligheten är den att under de fyra år som Quincy varit verksamt har EN styrelsemedlem och EN non-resident fellow lämnat av de mer än 100 personer som är involverade i institutet. Under samma period har långt fler “avhopp” skett på andra tankesmedjor, samtidigt som Quincy har mer än fördubblat sin budget och sin personal och är en av Washingtons snabbast växande tankesmedjor och inkluderar några av USA:s främsta utrikespolitiska veteraner, såsom förre vice utrikesministern Tom Pickering och före detta chefen för Carnegytankesmedjan Jessica Mathews.

Restrainer-skolan, som Göran Rosenberg därtill anklagar för att vara appeasers, leds av röster som motsatte sig både den illegala invasionen av Irak och de ändlösa krigen som följt. Ifall dessa röster hade lett USA:s utrikespolitik för tjugo år sedan, så hade USA troligtvis aldrig blivit så försvagat att Ryssland kunnat hitta en möjlighet att invadera Ukraina. Detta tycks Göran Rosenberg ha svårt att riktigt förstå sig på eftersom hans kritik enbart utgår från den nuvarande situation i Ukraina istället för en djupare analys som sätter kriget och utvecklingen som ledde till Putins fruktansvärda beslut att invadera i en vidare historisk och geopolitiska kontext.

Det är för övrigt fascinerande att flera kritiker motsätter sig tanken att det alls ges ut en bok om USA:s utrikespolitik, samtidigt som Ryssland invaderar Ukraina. En logik som skulle innebära att det inte borde ha skrivits någon bok om det fasansfulla kriget i Tjetjenien eller om Kinas förfärliga brott mot Uigurerna samtidigt som USA olagligt invaderade Irak 2003?

Det skulle alltså, enligt kritikerna, inte vara möjligt att tänka två tankar samtidigt. En synpunkt som säger mer om skribenternas oförmåga än de svenska läsarnas som vi är övertygade besitter den kapaciteten.

Vi skrev den här boken för att bidra till den ytterst viktiga debatten om Europas och Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik, samt framföra argumentet att vi behöver stärka en Europeisk maktpol som inte fortsatt förlitar sig på en amerikansk unipolär maktstruktur. Att flera skribenter tolkar in slutsatser och argument, på grund av egen okunnighet eller ohederlighet får som enda konsekvens att det dödar en ytterst viktig debatt om vår egen säkerhet vilket är djupt oroande.

På grund av den snäva debatten i Sverige har vi nu inte heller någon beredskap för en nära framtid där Trump eller en Trumpliknande person tar makten i USA 2024 eller 2028, där Turkiet fortsätter vägra Sverige medlemskap i NATO eller där kriget i Ukraina blir ännu ett ändlöst krig där Sverige och Europa även under Demokratiskt styre i Washington förlorar USA:s stöd i det långa loppet. Detta är frågor som måste diskuteras, men just nu verkar inte klimatet i Sverige tillåta en sådan debatt och när den väl tillåts, kommer det kanske att vara för sent.

Undertecknat,

Författarna Frida Stranne och Trita Parsi