Kristian Lundberg 1966–2022

En livsberättelse. Det var Kristian Lundberg. Ingen annan i svensk litteratur skrev sig genom livet som han. Jag vet att jag en gång på en fråga om Kristian Lundberg svarade att hans bok började skrivas med den vackra debuten ”Genom september” och att den sedan pågick som en stor episk dikt, varje bok var ett nytt kapitel. Kanske var det så att när han nu inte längre kunde skriva på grund av sin svåra sjukdom inte heller kunde leva. Det kan låta förmätet att säga eftersom jag inte publicerade hans senaste bok.

Jag är mycket stolt över att ha fått vara hans förläggare av boken ”Och allt ska vara kärlek” – det är en vacker bok om kärlek och hur kärleken kan få oss att överleva. Ett slags räddning.

Möjligheten att leva. Det är inte alla som får den. Livet ställer upp så många hinder för vissa av oss, för Kristian var det så, den svårt sjuka mamman, de tidiga årens sprit och droger och sedan återfall och motgång – hela livet nya uppgångar och fall.

Ett slags sökande efter just möjligheten att leva. Livet som slogs sönder gång, på gång, på gång. Jag förstod nog inte till fullo vilka hinder, vilka omöjligheter han ställts inför – samtidigt som min respekt och beundran ibland gjorde mig blind och svag inför hans liv och dikt.

Jag skrev om honom under min tid som kritiker och såg alltid fram emot nya böcker, jag drev hårt att han skulle få Aftonbladets litteraturpris 1998 även om ”Barcelonaincidenten” inte var hans bästa bok men jag tyckte att den visade på ett nytt steg i hans gärning och på konstnärlig utveckling.

Men det var poeten som jag aldrig kunde lämna. Jag gick in i hans besvärjelse och blev liksom kvar där, den omslöt mig och jag hade svårt att ta mig ut. Det var som om han skrev sig in i mitt liv och kanske också in i mina egna dikter. Därför var jag kanske inte heller den ideale förläggaren.

Jag såg hans skrivande som ett försök att nå livet, en möjlighet att hitta dörren, vilan. Kanske var det samma sak för honom med drogerna, med spriten, med Gud, med radikaliteten, med Malmö, med kärleken – ett hopp om att livet till slut skulle öppna sina armar och välkomna honom.

Det är därför det känns så extra tragiskt och sorgligt idag. Det kändes som han för några år sedan föll ned igen, långt ned i ett djupt schakt som han sedan skrev om i ”Sånger vid avgrunden”.

Och nu öppnar sig avgrunden på riktigt. Nu tystnar hans röst. Nu är det över. En av de mäktigaste och mest egensinniga författarskapen tog i dag slut. Hans böcker var, som sagt, kapitel i en aldrig avslutad bok. Nu är den avslutad. En livsberättelse som sökte möjligheten att leva. Den möjligheten tror jag ändå han fann i kärleken till slut, till Jenny.

Jag hoppas så. Jag hoppas att han fick den möjligheten, att kärleken äntligen gav vila, gav möjligheten att leva.

 

Pelle Andersson, förläggare Ordfront förlag

Vill du stötta Ordfronts verksamhet? Swisha ditt bidrag till 123 346 97 15

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Podcast: Ordfronten

Ordfronts
e-böcker

Ordfront på twitter

Ordfront på instagram

Ordfront på facebook

Föreningen Ordfront

En bok för alla

Galago


Sidan använder cookies. Läs mer.