René Vázquez Díaz

Tror du att Rulfo-priset, med all sin prestige i den spanskspråkiga världen, kommer att bli en vattendelare i din karriär: före och efter?

Mycket kommer säkert att förändras omkring mig. Nya läsare kommer antagligen att närma sig mitt verk och upptäcka ”Berusad kyckling”, ”Florina”, ”Dårskap och Kärlek”. För plötsligt genljöd mitt namn från Spanien och Mexiko till Argentina och Brasil, och det är ju smickrande. Men i mitt inre ändras inget. Jag är mycket säker på vem jag är och vad jag vill göra och på vilka böcker jag ska skriva. Jag har alltid varit en slarver i allt, utom när det gäller litteraturen: jag tänker ut mina historier med en urmakares petighet, som en fiskare fångar jag bilderna och de växer inom mig långt innan jag slår mig ner för att fästa dem på papper. Jag kan avslöja att jag redan vet början och slutet på de tre romaner som tillagas i mitt huvud och vilka de handlar om. Sedan länge talar de med mig, diskuterar och håller mig vaken på nätterna ända tills jag skänker dem det liv eller den död de gjort sig förtjänta av.

Kan du berätta vad Doktor Leal handlar om och vilka tankar som ligger bakom?

Ända sedan jag skrev ”Kärleksblommans ö” har jag vetat att jag skulle återvända till Miami för en historia om brodermord: två bröder av kubanskt ursprung som älskar och hatar varandra på gränsen till självutplåning. Mina landsmäns Miami är fullt av saker så osannolika att de verkar uppdiktade, men de är förfärande verkliga. Några exempel: alla kubaner berömmer sig av att vara påstridiga, uppkäftiga och oregerliga. Men ingen annan invandrargrupp har låtit USAs regering pålägga dem så många och så skamliga och sårande begränsningar som kubanerna. Att de inte får resa till sitt hemland mer än vart tredje år, att de inte får skicka pengar till sin fästmö eller vem som helst som de vill hjälpa, att de inte får delta i kulturellt och akademiskt utbyte med Kuba. Ingen annan invandrargrupp låter sig omyndigförklaras på detta sätt av en handfull gaphalsar som späckar etern med sina fantasifoster och smutskastar alla som har en annan åsikt. Nyligen utlovade USAs rättsinstanser sänkta straff för några herrar om de avslöjade var i Miami det hade lagrat sin vapenarsenal. Det handlade om 30 kulsprutor, en granatkastare, granater, 90 kilo dynamit, 60 kilo sprängämnen C-4 och tusentals meter stubin. Med denna arsenal skulle de utföra terrorangrepp på Kuba, men det hindrade inte en av deras försvarsadvokater att högtidligt hävda att de var frihetskämpar. Hade det varit möjligt om dessa skjutvapen hade lagrats i Uppsala, Santander eller Paris? Så doktor Leal är en neurokirurg av kubanskt ursprung, med enastående vetenskapliga meriter, som efter många års frånvaro återvänder till sitt kära Miami för sin yngre brors begravning och som mot sin vilja dras in i USAs sinnessjuka krig mot Kuba. Doktor Leal är framför allt en studie av kärlekens frånvaro men också en skildring av den kubanska exilen genom en väv av aktuella händelser, spioneri och familjeproblem.

Du har rört dig inom olika litterära genrer. Vad beror denna kreativa spridning på? Kommer framgången med denna kortroman att påverka ditt vägval?

Det är av ren och skär nödvändighet som jag har använt mig av olika genrer för att uttrycka känslor och tankar. Det finns upplevelser och längtan som bara kan uttryckas i poetisk form. Andra teman behöver djupare andetag och större omfattning. Som jag sa nyss, framgången med denna kortroman kommer inte att ändra mitt sätt att skriva. Jag har redan skrivit en bok med berättelser och en kortroman, ”Exilia”, som José Corti gav ut på franska och som Editorial Icaria kommer att ge ut på spanska nästa höst.

Du har sagt att José Lezama Lima har en central roll i din fantasivärld . Vad har ditt verk honom och andra litterära källor att tacka?

Lezama talade om oändliga nät av kulturella kontrapunkter. Hans tankar om det han kallade ”hägringarnas tid” och som enligt honom uppstår när en bild tränger så djupt in i människan eller i en hel tidsepok att den påverkar folks inställning till livet, är mycket lockande. En väl skildrad litterär person som med sina brister, tvångsföreställningar och goda egenskaper visar hela sin mänskliga komplexitet, kan skapa en så fängslande litterär bild att dess onaturlighet djupt kan påverka läsarens natur. Det är lätt att avfärda Lezama Lima med att för honom handlade allt om fantasibilder. Men det är lättvindligt och kortsiktigt. Som poetiskt system, som intellektuell drivkraft för att uppfinna litterära öden och språkliga konstruktioner är Lezamas tidevarv en outsinlig källa. Lezama Lima lyckas bekräfta att det finns historiska figurer och händelser som är ofantliga fantasivärldar. För Lezama var den kubanska revolutionen en fantasins epok som blev till en bild som förvandlade miljoner människors världsuppfattning. Och jag har skrivit en trilogi med oräkneliga romangestalter som vecklar in sig i verkliga och påhittade situationer och som lever och dör, som vi alla –och på gott och ont–, uppfyllda av bilden av revolutionen på och utanför Kuba. En annan författare som har påverkat mig är Artur Lundkvist.

I dina tidigare romaner har Kuba varit den vanliga bakgrunden och personer och deras problem har varit knutna till det. Varför detta återkommande tema? Och vad händer med det nya berättandet?

Jag är djupt gripen av vår tids konflikter och framför allt det sätt på vilket Kuba och vi kubaner (både på Kuba och utomlands) har påverkats av dessa väldiga historiska rörelser. För några månader sedan välkomnade EUs höga myndigheter med hedersbetygelser en herre vid namn Caleb McCarry, utsedd till president Bush´s Samordnare för Kommissionen för ett Fritt Kuba. Eftersom mitt yrke är att mäta ordens betydelse undrar jag vad som skulle ha hänt i Bryssel om Bush hade skickat dit en ”Samordnare för Kommissionen för ett Fritt Kina? Eller ett Fritt Pakistan? Eller ett Fritt Egypten? Eller ett Fritt Saudiarabien, ett land där kvinnorna inte ens har rätt att ta körkort? Varför säljer EU vapen till dessa diktaturer men inte läkemedel till Kuba? Varför finns ett särskilt spionorgan för Kuba och Venezuela? I Miami inser doktor Leal plötsligt att fruktansvärda krafter är i rörelse, och att han har förvandlats till en lus under lupp och till en pjäs i detta farliga schackspel där inget är vad det verkar vara.

Hur är läget för kubanska författare utanför Kuba och hur definieras deras litteratur som sådan?

Jag är kubansk författare djupt inlemmad i det svenska samhället och det är jag stolt över. Jag har många gånger sagt att det inte innebär att förlora sin identitet. Den svenska litteraturen utgör ett aktivt inslag i mitt liv, som framgår av mina översättningar, t ex Sammanhang/Material, ett verk som nyligen gavs ut av Visor de Poesía i Madrid, av den överväldigande Birgitta Trotzig. Jag ingår i svenska Författarförbundets styrelse och i Kulturrådets Klassikergrupp vars uppdrag är att välja utomeuropeiska författares verk för att främja ungdomars läsning. Jag har också skrivit flera böcker på svenska. Den senaste är ”Oliktänkaren” om min vän och mästare Artur Lundkvist. Och just nu samlar jag material för en roman om den svenske botanisten Erik Leonard Ekman! Läget för kubanska författare som lever utanför Kuba skiljer sig i grunden inte från läget för vilken kubansk utvandrare som helst, oavsett yrke. Några upprättar intressegemenskap med utländska krafter som motarbetar det kubanska folkets värdighet och välfärd. Andra lånar sig till skamliga kampanjer, de utnyttjas för att sedan förrådas och föraktas. Men det finns också de som bevarar sin värdighet, vilket hedrar dem. Det finns författare som kretsen kring tidskriften Encuentro, som tar emot pengar från samma händer som torterar i Guantanamo och som med Bush´s blockad hindrar utvecklingen för sina landsmän på Ön. Men i Europa finns många föreningar, som Raíces Cubanas (Kubanska rötter) i Frankrike. Där samlas tusentals kubaner som arbetar mot blockaden. Även i Sverige har vi bildat en sådan förening mot blockaden. Och vem vet, en vacker dag kan kanske vi författare utomlands gå samman i ett liknande företag.