Lyckligt slut

Det finns en plats som vi kan kalla ett efteråt, det är en plats som återkommer i livet. Ofta flera gånger och det kan se olika ut på denna plats – och vi människor hittar vänner, kärlekar, gudar och ibland oss själva på dessa ofta stillsamma platser, som gläntor i livets skog.

Om Nike Markelius förra diktsamling skrevs i sorg och om sorg, så finns här en annan ton. En mer hoppfull, en text som andas liv och livserfarenhet. Detta är en dikt som vilar i ett slags varm vetskap om att livet kommer med sorg, med uppbrott, med svek och svärta – men också med kärleken, kärleken till barnen, kärleken till den man älskar, till de man levde med och aldrig förstod – men kärleken bor i livet. Och kanske ser vi som allra bäst efteråt.

Lyckligt slut är en stark bok med flera lager och många olika efteråt och det ligger ett hoppfullt stillsamt ljus över texterna, det finns ett lugn att gå in i här – även om det tillfälligtvis också stormar, river och pumpar livfullt av kraft – för det är så livet är och vi måste stanna upp för att se det.

Kanske är dessa platser av efteråt nödvändiga och kanske springer vi ifrån dem alltför snabbt, fångar inte upp dem i vår jakt att komma vidare och göra något mer, något annat. Nike Markelius fångar i Lyckligt slut vad det är att vara människa i ett sådant efteråt som alltid bär just en historia av kärlek, av sorg och en blick framåt, en blick som ser långt i det något mildare skenet av försoning.