Mehmed Uzun

Den kurdisk-svenske författaren Mehmed Uzun har avlidit efter en tids sjukdom. Han blev 54 år. Mehmed Uzun har mer än någon annan bidragit till att utveckla romankonsten på det kurdiska språket. I Turkiet blev han förföljd och åtalad för sin kamp för sitt eget språk och för kurdernas kulturella och mänskliga rättigheter.

Mehmed Uzun var en författare som prövades hårt och fick kämpa många hårda kamper under sitt liv. Ända från barndomen då han rymde från skolan hellre än att marschera i takt och sjunga turknationalistiska sånger. Genom ungdomsåren då han började arbeta för kurdernas rätt till ett eget språk och en egen litteratur och som 18-åring kastades i militärfängelse. Genom alla åren i exil i Sverige och fram till de förföljelser i form av åtal och beslag som riktades mot hans böcker under en dramatisk period som började år 2000.

Det är en bitter ödets ironi att en elakartad cancer drabbade honom just när han tycktes ha avgått med segern i denna kamp och skulle kunna ägna sin tid åt det enda han egentligen ville – att skapa litteratur.

Under tre resor till Turkiet, i samband med rättegångarna mot Mehmed och hans förläggare, fick jag på nära håll se hur repressionen mot kurderna fungerar, det absurda rättssystemet med statssäkerhetsdomstolar som efter rättegångar på 10–15 minuter avkunnade domar om mångåriga fängelsestraff. Men jag fick också se någonting annat. Hur viktig kulturen och litteraturen är för det kurdiska folket. Och hur stark Mehmeds ställning som författare var och är i detta sammanhang.

Mehmed Uzun skrev sina böcker dels på turkiska, dels på kurdiska, ett traditionsrikt kulturspråk, släkt med persiska snarare än med turkiska eller arabiska, ett språk som burit sånger, legender och epos. Mehmed har själv berättat hur familjen på kvällarna samlades i trädgården utanför deras hus, hur hans pappa satt med korslagda ben och spelade flöjt och deklamerade strofer ur de gamla klassiska kurdiska eposen.

En modern romanlitteratur på kurdiska fanns däremot inte och inte heller ett litterärt språk för en sådan litteratur. Det blev Mehmeds stora uppgift, en uppgift som han gav sig själv, att utveckla detta språk.

Hans böcker kom att översättas och utges i många länder. Han blev en författare med internationellt namn. I sina turkiska översättningar gick böckerna ut i stora upplagor. Dock var det ändå på hemmaplan som han verkligen lästes i vida kretsar. Och det var säkert därför, för hans publika genomslags skull, som han väckte en sådan vrede hos vissa turknationalistiska myndighetspersoner. För de anklagelser som riktades mot honom, att han stödde terrorister och ägnade sig åt separatistisk propaganda, kunde ju ingen vettig människa ta på allvar.

Men det var exilen som präglade hans liv och författarskap under de sista 30 åren. Redan 1977 kom han som flykting till Sverige och bodde sedan i många år i Sundbyberg utanför Stockholm. Mehmed funderade ständigt på vad denna tillvaro egentligen betydde. När jag träffade honom den sista gången – på Karolinska sjukhuset – var det typiskt nog Edward Saids essäbok Från exilen som låg på hans nattduksbord.

Exilen var för Mehmed definitivt inte något entydigt negativt. Den gav nya perspektiv, nya böcker att stifta bekantskap med, nya författarkontakter och den pekade tydligare än något annat ut det fundamentala faktum att litteraturen inte kan stängas in av gränser. Samtidigt är exilen oundvikligen en ständig saknad, en längtan tillbaka, till platserna och människorna som man formats av.

Det var därför som Mehmed valde att återvända till sitt Diyarbakir när allt hopp var ute. För att en sista gång se den gamla staden belägen mitt i mänsklighetens allra äldsta kulturlandskap mellan Eufrat och Tigris, staden med sin imposanta bysantinska mur, sina tinnar och torn och gränder, staden som mer än de flesta står för tusenårig kulturblandning men som också är kurdernas huvudstad i Turkiet och som därför inbegriper nästan allt det som Mehmed kämpade för under sin livstid.

Jan-Erik Pettersson

2008 släppte Ordfront ut hans självbiografi Själens regnbåge i översättning av Claire Kaustell. Tidigare böcker publicerade på Ordfront är bland annat I skuggan av en förlorad kärlek (2001) och Ljus som kärleken, mörk som döden (2003).