Vardagens hjälte

Svart. Sorg. Här går jag nöjd på Londons gator på en mässa tillägnad det som Göran Palm gjorde till sitt liv: ordet – och så får jag höra att han dött. Inte ska skriva mer. För mig har han alltid funnits och var en av de där poeterna som debuterade på femtiotalet som jag var så förtjust i – deras lätta anslag, möjligheten att göra poesin fri från sitt upphöjda läge på piedestalen, låta poesin tala med bönder på bönders vis.

Göran Palm talade till mig på mitt sätt, ingöt mod och möjlighet – poesin var något också jag skulle kunna göra och jag tror det är det viktigaste Göran Palm lämnar efter sig: en öppenhet, ett välkommen, vi kan alla göra det – för det finns ju egentligen inget större och viktigare än att vi vågar dela med oss, ställa ut våra ibland trasiga erfarenheter till andra att ta del av och lär sig av – för visst är det det som gör oss till människor – att lära oss, lära oss också av våra egna och andras misstag.

Där stod han. Och var ett liv i Sverige under nästan ett sekel – och vi på Ordfront fick den stora glädjen att publicera en av hans böcker i hans storverk SverigeEn vintersaga, del 4. Och även om det är detta blankversepos över fyra böcker som visar honom som den fullfjädrade vardagsekvilibristen som han ville vara – så är det en helt annan diktbok som jag alltid burit med mig. Den heter Varför har nätterna inga namn – hans nattdagbok från tiden när han jobbade på LM – och den gjorde mig för alltid fäst vid hans diktning.

Det finns något bara i titeln som säger vem Göran Palm var som poet – han ser en orättvisa, ett missförhållande och ställer frågan som en nätternas upprättelse, varför ska de vara förfördelade, varför tar ingen nätterna i försvar och gör dem till huvudpersoner i våra liv? Det var så han jobbade sig genom tiderna, genom Sverige och över världen.

Han såg alltid det som ingen annan såg – tog den lilla, det förbisedda på stort allvar och lät det plötsligt stå i centrum, vara huvudperson för en dikt – det är något av det finaste en poet kan göra. Tack för det, Göran Palm.

Jag har väldigt få, om ens någon litterär idol, förmodligen på grund av att jag förläst mig på Göran Palm.  Han gjorde det omöjliga – tog en form, något upphöjt och gjorde till det vackraste vi har; vardag. Jag kommer aldrig att högakta (ordet motsäger allt han i sin gärning försökte göra) någon poet mer än honom för just det. Han skrev om det vi bortser från, det vi tror är något nödvändigt trist, något vi längtar bort ifrån; vardagen. Och när han gjorde det så sa han – detta är det enda vi har. Det här är livet.

Han ställde sig framför livet i sin fulla komplexitet och sade: det här är inte som på Louvren. Det här är livet. Det här är det vackraste vi har. Det här är varandet. Detta är. Det finns inte mer, inget annat, inget bortom oss. Mänskligheten. Vi är måttet på oss själva. Det vi gör, det vi lever – är vårt enda hopp!

Tack Göran Palm, tack för att vi på Ordfront fick publicera dig. Och mitt personliga avsked: Du har rett dig ett bo i mitt hjärta med det jag ratat, det jag trodde saknade värde. Du hjälpte mig att se, tack Göran.

Pelle Andersson, VD och förlagschef

 


Sidan använder cookies. Läs mer.