Det sista vi har är våra kroppar

en veritabel sidvändare. ERIK LÖFVENDAL, SVENSKA DAGBLADET
Det här är ju riktigt bra. JAKOB CARLANDER, CORREN
Det är vackert, känslosamt och skulle kunna tonsättas och iscensättas. CRISTINE SARRIMO, SYDSVENSKAN
En israelisk militär. En svensk fredsaktivist. En konflikt som inte verkar ha någon lösning och ett förhållande som går mot sitt obevekliga crescendo.
Det är grundförutsättningarna i det ödesdrama som utspelas mitt i en av vår tids mest förödande konflikter. Och i detta utkämpar Maria och Isra en egen kamp om kärleken. En kärlek som i likhet med alla andra tvingas söka sina egna svar.
Varför vill vi så gärna kontrollera kärleken? Väljer vi vem vi ska älska, eller ens vilka vi själva ska bli? Och kan man vinna ett krig utan att förlora sig själv?
Det sista vi har är våra kroppar är en roman som stillsamt undrar om vi är beredda att förlåta kärleken för att den inte ser ut precis som vi hade tänkt oss.

Han är i mig, från första stund var han i mig. Jag lägger min kind mot hans bröst, känner honom dunka mot min hud. Jag vet inte om det är vackert. Men det har känts vackert. Att få vara liten, liten som i frid, liten som i nedlagda vapen. Kan man förlåta en människa som gör något man föraktar, bara för att man råkar älska honom?