Mikael Kurkiala

Mikael Kurkiala är kulturantropolog vid Uppsala universitet. Han har doktorerat med en avhandling om Siouxindianer. Under ett och ett halvt år bedrev han fältarbete bland Crazy Horse-folket och Red Cloud-folket i Pine Ridge i South Dakota. Han är bosatt i Uppsala. Han har gett ut boken I varje trumslag jordens puls på Ordfront (2005).

Så här skrev han i Svensk Bokhandel inför debuten:

”Jag var den nya pojken i klassen. Inte en gång, utan alltid. Flera gånger om. Vi flyttade mycket i min barndom. Först – när jag var spädbarn – från Sverige till Finland. Och sedan från Helsingfors, via Borgå till Björneborg. Så småningom hamnade vi i Jakobstad i Österbotten. Jag hann aldrig slå rot. Varje sammanhang var nytt – nya dialekter, nya konstellationer av människor. Vem var jag i relation till dessa? Vilken var eller kunde bli min plats? Det handlade om att ta det varligt i början. Annars fick man en smäll på käften. Att iaktta det sociala samspelet var för mig en överlevnadskunskap. Att se vem som hade makten, att dechiffrera de sociala koderna och att finna en plats någonstans i marginalen. Att jag senare, efter många turer och mycket trevande, kom att ägna mig åt studiet av främmande kulturer kändes därför som en logisk förlängning av det jag alltid gjort.
Mitt fältarbete gjorde jag hos lakotaindianer, som också är kända som siouxer, i delstaten South Dakota på USA:s norra prärie. Jag studerade hur man i reservatet Pine Ridge använde sig av etniska etiketter – fullblod, blandblod, traditionell, ”äkta lakota” – för att klassificera människor i termer av innanförskap eller utanförskap. Klassifikationen var flytande och beroende av sammanhanget. Ibland var den generös, ibland – och vid konflikter i synnerhet – blev den snål och rigid. Själv var jag wasicu – vit man – och föll därför, per definition, utanför ”lakotaskapet”. Men även om jag var utanför i kraft av min hudfärg och bakgrund hade jag likafullt möjligheten att bli del i en gemenskap – inte som vit eller lakota – utan i kraft av min mänsklighet.
En familj – som jag i min bok kallar Jumping Horse – inbjöd mig att delta i deras rituella och sociala liv. Jag skrevs in på den sociala kartan som ”bror”, ”son” och ”onkel”. Det som mer än något annat bidrog till att foga in mig i familjens sociala universum var den rit som lakota kallar ini kaga – att göra liv – som äger rum i en liten ”svetthydda”. Hyddan representerar Moder Jords livmoder och vi – deltagarna – hennes ofödda foster. I hyddans hetta och mörker plånas skillnader mellan oss ut. Vi är ännu inte födda, vi bär på varje möjlighet en människa burit. I bönerna förenas vi – inte kring trossatser eller gemensamma föreställningar – utan genom våra kroppar och våra djupast kända behov som människor. Och i trumslagen hör vi våra hjärtan slå med samma puls.
Jag är rädd för att flyga. En gång, i turbulens någonstans över Kanadas tundra, slogs jag av insikten om vad denna rädsla bottnade i. Det jag desperat försökte hålla mig fast vid var ett säte i en flygplanskropp som susade 11 000 meter över marken. Jag klamrade mig fast vid något som självt saknade förankring. Det var en fasaväckande insikt. Och detta kändes som sinnebilden för hela mitt liv. Sedan dess har jag sökt alltings nav, den punkt där den pendel som svingar oss genom livet har sitt fäste. Jag har kunnat ana den ibland. I svetthyddans glödgade stenar, i Kristusikonen, i den blick min nyfödda dotter gav mig. Men den flyr undan. Och jag måste följa efter.
När vi anar det gemensamma ursprung som framfött oss kan vi också bejaka de skillnader som genom historien ristats in i vårt tänkande och våra kroppar. Samma rot har vi, men vi har förverkligat vår inneboende potential på sätt som den sociala och kulturella myllan tillåtit. Kulturella skillnader är påtagliga. Ibland är de berikande. Ibland är de hotande.
Fadime Sahindal föll offer för ett hedersmord och hennes mördare backades upp av en tradition centrerad till djupgående föreställningar om att individen är en kollektiv angelägenhet. I synnerhet om denna individ är en ung kvinna. Hon förnekas rätten till sin egen kropp och sexualitet. Om hon avviker för mycket från normen måste hon skäras bort, amputeras, från den sociala kropp hon tillhör. Det är ett ingrepp som återställer ett eftersträvansvärt moraliskt tillstånd.
Hedersmord handlar om kultur. Och det är som sådana de måste förstås. Men om detta var det svårt att tala efter mordet på Fadime. Det passade illa in i bilden av ett multikulturellt Utopia. Man var rädd att gynna främlingsfientlighet. Men rotar man sin kritik av kulturella fenomen i insikten om allas lika värde slipper man det räddhågsna tassandet. De skillnader vi drar – och måste dra – mellan människor, vare sig vi uttrycker dem i termer av klass, kultur, eller genus, får inte förväxlas med ett moraliskt särskiljande.
Ur svetthyddan måste vi födas. Om och om igen. Där utanför blir skillnaderna mellan oss påtagliga igen. Livet äger rum i rörelsen mellan centrum, där allt förenar oss, och periferin, där så mycket skiljer oss åt. Denna pendling mellan utvidgning och sammandragning, mellan livets ytskikt och dess djup, är själva livets puls. Den löper genom våra blodådror och lövens nervtrådar. I varje trumslag hörs den; i varje trumslag Jordens puls.”


Böcker av Mikael Kurkiala

Vill du stötta Ordfronts verksamhet? Swisha ditt bidrag till 123 346 97 15

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Podcast: Ordfronten

Ordfronts
e-böcker

Ordfront på twitter

Ordfront på instagram

Ordfront på facebook

Ordfronts webbkurser

Föreningen Ordfront

En bok för alla

Galago


Sidan använder cookies. Läs mer.