Anna Politkovskaja

Anna Politkovskaja (1958–2006) var journalist på Novaja gazeta. Efter hennes död har många manifestationer genomförts till hennes minne och hennes namn har blivit en symbol för det fria ordet.

Ordfront Förlag har gett ut: Tjetjenien – sanningen om kriget (övers. Stefan Lindgren) och Putins Ryssland (övers. Hans Björkegren), som tilldelades English PEN Literature in Translation Award 2010. I september 2007 utkom hennes bok, Rysk dagbok, en obarmhärtigt avslöjande skildring av korruptionen och cynismen i Ryssland under Vladimir Putin. Liksom i sina tidigare böcker står Politkovskaja på offrens och de vanliga människornas sida. Hon talar med mödrarna till barnen som dog i Beslan. Hon träffar svårt traumatiserade veteraner från kriget i Tjetjenien. Hon uppsöker en tjetjensk krigsherre i hans befästa palats. I oktober 2010 gav Ordfront ut Sanningen, inget annat (i pocket oktober 2011), som är ett urval av aldrig tidigare publicerade texter ur det material Anna Politkovskaja lämnade efter sig.

Maria Söderberg skriver om ett möte med Anna Politkovskaja i Moskva den 24 augusti 2004:

Anna Politkovskaja, reporter på Novaja Gazeta, var en av Rysslands mest välkända journalister. Hon var den enda journalist som vågade berätta om vad som händer i Tjetjenien under kriget, i material som hon samlade under mer än 40 resor till landet. Anna Politkovskaja mördades utanför sitt hem den 7 oktober 2006.

Trots dödshot som tidvis tvingat henne i exil, fortsatte hon att rapportera från Tjetjenien, för som hon själv uttryckte det: »Om jag visste att andra åkte dit skulle jag kunna slappna av. Men de åker inte, så jag känner att det är min plikt att fortsätta besöka Tjetjenien. Det skulle vara värre för alla om informationen saknades.«

Kvällen innan vårt möte var Anna Politkovskaja nära att bli arresterad i Grosznyj. En officer från säkerhetstjänsten påstod att hon inte hade tillstånd och att hon hade samlat in negativ information om Moskvas kandidat inför kommande presidentvalet i Tjetjenien, Achmad-Chaddzij Kadyrov. Han hade slängt fram sin pistol på bordet och sagt att han skulle ” vidta åtgäder”.

– Men sådant fungerar inte på mig. Jag var lugn, jag vet att man måste hitta ett gemensamt språk i sådana situationer. Jag sa: ”ni har inte rätt till detta, ni bryter mot lagen”. Han svarade ”Här finns ingen lag, här är krig!” ”Om ni säger att det inte finns lagar”, fortsatte jag, ”så är ni ingen officer, då ska jag visa detta.”

Anna Politkovskaja kom med det försenade flyget, anlände sent till Moskva och pratade länge med sin son som satt uppe och väntade.

– Jag var stark, säger hon, men rädd. Visst är det så.

Nu sitter hon i sitt ljusa arbetsrum på Novaja Gazetas redaktion och klickar energiskt igenom sin e-post, antecknar och svarar i telefon. Hon har en tunn, vit nystruken skjorta, ankellånga ljusa jeans med brodyr och ormskinnssandaler med klack.

Anna Politkovskaja bevakar kriget i Tjetjenien sedan i juni 1999. Hon beskriver sig själv som en ”typiskt civil person” och det var också i den egenskapen som redaktionen ville att hon skulle åka. Uppdraget var att skriva om civilbefolkningen och de ryska soldaterna. Efter tre år och två månaders strider har hon varit där sextio gånger.

Var det meningen från början att du skulle resa så många gånger?

– Nej, inte alls, men man hinner inte göra så mycket på en resa.

Många vill träffa dig. Sedan hände det nya tragedier varje månad som jag inte kunde ignorera som reporter. Jag kunde inte bedra dessa människor. Jag kom tillbaka. Så gott som i alla byar har jag varit den enda journalist som kommit för att beskriva vad som hänt.

Kriget i Tjetjenien har utvecklat sig till en plågsam historia för Ryssland. Det första tjetjenienkriget pågick i två år och avslutades hösten 1996. Det andra kriget påbörjades i oktober 1999 och har hittills dödat minst hundratusen liv i Tjetjenien och 19 000 ryska soldater. Med tanke på att antalet dödade ryska soldater i Afghanistan var 32 000, är kriget i Tjetjenien ett öppet sår som tär på president Vladmir Putins popularitet och regeringens budget. I boken ”Sanningen om kriget” berättar du om Imran, som skjuts till döds för att han berättar att militären gripit dig. Hur är det att arbeta när din närvaro kan vara förknippad med död?

– Det är de svåraste ögonblicken i mitt uppdrag. De som hjälper dig kan få betala med sitt eget liv. På den här resan mötte jag en kvinna som jag skrev om för två år sedan. Hon stoppade mig på gatan i Grosznyj. ”Kommer du ihåg mig” frågade hon. ”Ja”, svarade jag. Hon berättade att soldater dödat hennes man. Militären bröt sig in i huset och skrek ”Du har varit chaufför till henne, Anna Politkovskaja, och så har du krigat!” Både hon och barnen hade hört dem skrika så. Och de hade dragit ut mannen ut huset och skjutit honom. Anna Politkovskaja håller båda händerna i skrivbordskanten och tittar ned.

– Vem var han?

– Han var en bonde i en bergsby. En enkel man i fyrtioårsåldern med fyra barn.

– Vad sa änkan mer?

– Hon sa inget mer. Hon berättade bara. Jag stod där chockad.

”Förlåt mig”, sa jag. ”Nej, nej,” svarade hon.

– Jag har pratat med tjetjenerna många gånger om detta. Det är farligt för mig och det är framför allt farligt för dem. Var och en gör sitt eget val. Vissa säger att det är bättre att de inte alls har med mig att göra. Andra säger att det är viktigt att informationen når ut och att de därför hjälper till. Men det är oerhört svårt. Hot om kidnappning, krigs och terrordåd har skrämt bort i stort sett alla andra journalister. Hur kan du resa in i Tjetjenien?

– Den enda möjligheten är att någon hjälper dig. Folk som du berättat om tidigare, kanske släktingar som har någon som försvunnit. Naturligtvis vill man att någon skriver att det som sägs i rysk statlig TV är lögner. Det finns inga hotell, jag sover hemma hos folk. De litar på mig, jag litar på dem. För att inte skilja ut mig klär jag mig som en kvinna som bor där. Jag bär lång kjol och sjal. En människa som klär sig europeiskt skiljer genast ut sig. Så är det. Det är också viktigt att jag visar mig i Grosznyj och tar del av den officiella versionen.

– Begär du tillstånd av myndigheterna i Moskva inför varje resa?

– Nej, inte varje gång. Normalt går jag igenom den proceduren en gång i halvåret. Men ett sådant tillstånd ger dig ingen arbetsro.

Det är ingen säkerhet med det. Det är bara om man blir anhållen, ja, som i gårkväll.

Du beskriver dig själv som en ”typisk civil person”. Du är en ensamstående, mor till två barn och bor i en lägenhet i Moskva. Är det detta som har räddat dig från attentat?

– Jag tror så! Alla vet vad jag gör. Vem jag är. Det är bästa skyddet. Därför har just jag ingen rätt att kräva skydd för just mitt liv. Det viktiga för mig är läsaren.

– Ingen skyddsväst, ingen hjälm, ingen karate… Du bevakar ändå en av världens mest farliga platser.

– Jag vet att västjournalister kan vara tvungna att gå omkring med väst. Men tänk, se bilden framför dig. Jag kommer till en by, folk omkring mig har inga skyddsvästar… man, även jag, måste vara med och skapa sådana förhållanden att var och en har rätt till sitt eget liv. Det är det jag vill bevisa för makthavare. Om jag sätter på mig en väst hindrar det mina kontakter, det ger inte förtroende. Jag kan inte använda det.

Du har blivit tjetjeniernas röst i världen. Känner du att du står i skuld till dem?

– Jag har skuld när det gäller en sak och det är att kriget fortfarande pågår. Jag har inte kunnat påverka situationen med min blygsamma insats, jag har inte ens lyckats övertyga mina journalistkollegor om att de måste engagera sig.

– Det är ett är ett långt och förfärligt krig.

© Maria Söderberg